Så var det dags att packa ihop igen. Ännu en dag på vägen. Som vanligt somnade Sarah när det bar iväg på motorvägen. Men snart var det läge att vakna igen. Motorvägen byttes mot vackra, slingrande småvägar som förde oss upp i Smoky Mountains. På vägen till vårt lilla hotell i Blowing Rock räknade vi till 23 kyrkor. Det är mycket med tanke på att vi aldrig passerade genom någon stor stad utan endast pyttesmå byar. Dessutom var det bara kyrkorna precis intill vägen vi såg, vem vet vad som gömde sig inne i skogarna.
Det var underbart att kunna köra nerkabbat och känna sval bergsluft blåsa på oss. Vi satte till och med på värme i bilen för att inte frysa. Kändes nästan som att det var på tiden att vi slapp svettas.
Som vanligt tar allt längre tid än vad man tror (och vad fröken GPS säger) så det var redan skymning när vi parkerade bilen och checkade in.
Vi fick tips om några middagsställen och blev mycket förvånade när vi klev in i en fullsatt italiensk restaurang. Vem hade trott det när vi körde in i den lilla, lilla bergsbyn.
Det visade sig att hälften av gästerna var de löpare vi hade sett svettas längs den slingrande vägen upp i bergen. Någon sorts tävling som verkade pågå även in på natten. Jobbigt!
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Efter en god natts sömn möttes vi av en kylig morgon. Underbart! Luften kändes krispig och vi såg fram emot en hel dag på Blue Ridge Parkway.
Dock var det strömavbrott i hela byn så att tanka vår tomma bil skulle bli svårt. Ner för berget igen en bit för att hitta en mack med el. Så kan det gå.
I nerkabbat läge kände vi hur solen började värma när vi körde upp för berget igen mot den vackra vägen som slingrar sig ut efter bergskammen.
Finns inte så mycket mer att säga om denna dag men bilder säger ju mer än ord:
Efter många stopp och låga hastigheten blev det kolsvart uppe i bergen. Vi valde att försöka ta oss ut på större vägar för att snabbare nå vårt nästa Inn.
Efter att Fröken GPS skickat oss fel hade vi tur som hittande någon att fråga i mörkret i den ödsliga byn. Att denna unga man kände till området utan och innan var ju inte sämre.
Till slut kom vi fram till ett underbart hus, en gammal kvarn, där vi hastigt blev placerade vid ett bord för middag. De ville absolut utfodra oss innan vi checkade in.
Till ljudet av forsande vatten och fiolspel utanför fönstret åt vi en riktigt god middag lagad av ägarens fru.
Ägaren kom och satte sig efter att vi ätit klart och vi pratade länge. Han var en riktigt skön Irlänsk ättling och hade verkligen passion för det han gjorde.
Vi sov gott i vårt fina rum efter att vi tittat på en film om vilda västern, som vi är låångt borta från nu.
